Novell, Perrongen.

Perrongen var tom och ödsligt, Precis så som perronger brukar vara på sena sommarnätter.
Jag kunde känna kylan slingra sig runt benen precis som snirkliga blommor klänger sig fast vid höga tegel väggar.
Min knälånga sommar klänning följde vindens svaga, smekande rörelser. Precis som din hand som rörde vid min kind.
Lite längre bort på perrongen kunde jag se en lampa som blinkade i en jämn takt. Precis som hjärtats jämna slag.
Min vänstra hand höll ett lätt tag om mina tunna sandaler. Dom följde armens långsamma rörelser fram och tillbaka. Precis så lätt som du höll min hand.
Mina tunna fötter rör vid den kalla asfalten. Jag kunde känna små stenarna sticka in i fötterna och och den snabba smärtan som krampade. Precis som i mina sista andetag.
Långt bort i mörkret kunde jag se två svaga ljus. Dem kom närmare och närmare.
Klockan på perrongen tickade högt. Fortare och fortare. Mina hjärtslag ökade ju fortare klockan tickade. Mina andetag blev djupare och djupare.
Tåget bromsade in på perrongen. Dörren framför mig öppnades. Det var mörkt i vagnen. På dörren stod det ”Slut hållplats”. En röst inom mig viskade lent ”Gå in” Jag kunde känna att mina andetag belv färre. Jag Tog ett djup andetag, ett långt steg och steg på. Tåget började rulla.
Det sista jag såg av perrongen var den blinkande lampan. Jag kunde höra mig själv säga: ”Vad händer efter att tåget når ändhållplats?”
Allt svartnade och jag kunde känna min kropp bli svalare. En bild dök upp i mitt huvud, den var på dig. Jag log medans det sista andetaget andades ut. Jag slöt ögonen och leendet var kvar på läpparna. ”Vad händer efter ändhållplats?”